Audiens damnum=hörsel skada

En egenskap som är otroligt viktig i mitt yrke är lyhördhet och jag ska ge er ett exempel på detta.

Tant Duktig, bor ensam i en service-lägenhet på landet. En liten mysig tvåa med vackra pelargoner på fönsterbänken och blommande orkideér lite överallt. Broderade dukar och hemvävda linnehanddukar med monogram, styvt manglade med röda ränder. Sådär vackert och gammalt som man kan förvänta sig hos en dam som närmar sig en tresiffrig ålder.

Tant Duktig är van att klara sig själv. Vill helst inte ha någon hjälp alls. 

-Jag har inte bråttom, jag får vara nöjd om sängen blivit bäddad innan jag går till sängs på kvällen, brukar hon säga. 

Meningen är att Tant Duktig ska få hjälp med det vardagliga. Som att bädda, diska, värma mat och sånt. Men, som sagt, Tant duktig är van att klara sig själv. Tycker inte att vi ska göra något alls, hon har ju hela dagen på sig. Även om nu knäna börjar värka och fingrarna bli krokiga. Tant Duktig hör förskräckligt illa. Hon hör nästan inget alls om hon inte har sin speciella hörapparat på sig. Men inte ens då är det säkert att hon uppfattar vad som sägs.   

Om jag nu använder min egenskap lyhördhet med en gnutta förstånd. Inser jag snabbt när Tant Duktig bara gissar vad det rätta svaret på mina ord ska vara.

-Vill du ha hjälp att bädda sängen? frågar jag.

-Ja, det tror jag blir bra, svarar Tant Duktig.

Jag försöker nu tala extra tydligt med mina munrörelser, inser att hon inte hör ett ord, bara gissar.

-Ska jag hjälpa dig bädda sängen?

-Ja, har du fått dem nya? svarar Tant Duktig

Jag undrar vad jag ska svara på det, vad kan hon ha trott att jag sa. Detta börjar likna en gissningslek.   

Jag tar till lite kroppsrörelser också. Pekar mot sovrummet och säger tydligt:

-Bädda sängen?

-Ja, vi säger så, svarar tant Duktig.

Jag kan ju inte bara gå in och bädda Tants säng. Jag måste veta om hon tycker det är okej. Vilket jag starkt misstänker att hon inte tycker.

Jag tar en penna, skriver "Vill du att jag bäddar sängen?"

-Oh nej. Det gör jag själv. Jag måste ha något att pyssla med förstår du! säger Tant Duktig.

-Vem fick du dem av? frågar hon sen.

-Vilka då, skriver jag på pappret.

-Örhängena, frågar hon.

Jaha, det var det hon trodde jag sa.

-Av min son, svarar jag.

-Grattis i efterskott då, säger Tant Duktig.

-Tack snälla rara du, säger jag. Och är otroligt tacksam att jag ännu har min hörsel i behåll och att jag just idag har fått en egen extra födelsedag.   

-Godmorgon, sa jag.

-Försvinn, sa Mr Depp.

Jag gick ut i köket och stökade lite, satte på kaffe, gjorde smörgåsar. Plockade lite disk och torkade lite här och där. 

Efter en liten stund ropade Mr depp:

-Vad gör du? 

-Jag bara pysslar lite, jag ska snart gå. sa jag.

-Vill du inte ha kaffe då? sa Mr Depp.

-En liten kopp hinnar jag kanske, men då vill jag ha sällskap. sa jag.

-Jag vill vara ifred, sa Mr Depp.

-Kaffet smakar godare om jag får sällskap, sa jag.

Det gick en stund, jag fortsatte att stöka lite i köket. Drog mig vidare in i tvättstugan och vek tvätt som redan var vikt, bara för att dröja mig kvar ett tag till. Hörde hur Mr Depp började röra sig ur den knarrande sängen.

-Ska du ha kaffe eller inte, sa Mr depp buttert, när han satt sig vid köksbordet.

-Ja, tack en liten kopp kan jag ta, sa jag.

-Men sen får du gå, sa Mr Depp och kikade på mig.

-Ja, det ska jag göra, sa jag.

När kaffet var uppdrucket hade Mr Depp både fått i sig en smörgås och kikat lite i tidningen. Vi sa inte ett ord till varandra där vid köksbordet men jag kände att hans kaffe också smakade godare med sällskap.

Mr Depp, den ensamma mannen i det fina huset. Så mycket tragik det kan finnas i en enda männsikosjäl! Så mycket sorg och svarta dagar. Jag önskar ingen människa få uppleva allt det hemska du gått igenom.

Du hade tåren liggande i ögonvrån, ville bara att jag skulle gå. Lämna dig ifred med din nattsvarta sorg. Jag strök dig på ryggen. Du ryckte förskräckt till.

-Lämna mig nu! Jag vill äta min smörgås och sen ta piller så jag får sova, sa Mr Depp med skrovlig röst. Rör mig inte mer nu, jag börjar bara gråta igen. 

Tårarna rann över, ner på kinden.

Jag ville så gärna ge honom en kram, vågade inte närma mig mer, inte just idag. En lätt strykning på skuldran, du tillät inte mer. En annan dag, kanske?

Ledig helg, ger en historia från länge sen istället!

Tant Confusa oroade sig för nycklarna som var borta. Vad jag inte visste, var att de "alltid" var borta i Tant Confusas värld. tant Confusa gömde det mesta och glömde alltid vart. Personalen "gömde" nycklarna åt Tant Confusa, för att ha en chans att veta vart de kunde vara någonstans, när de behövdes som bäst.

Hur som helst, jag och Tant Confusa gav oss ut på nyckeljakt i lägenheten i sena kvällen.

Vi började i sovrummet, i byrån. I Tant Confusas byrå fanns sopor blandat med spetsiga underbyxor och annat krims och krams. Tomma mjölkpaket, bananskal och svarta BH:ar. 

-OJ, sa jag. Vi kanske behöver en soppåse.

-Ja verkligen, sa Tant Confusa, jag hämtar en.

Jag började plocka i lådorna, i jakt på sopor. Tant Confusa återvänder med påsen. Utbrister:

-Vad gör du? Lägger du sopor i min byrå?

-Oj, gör jag? Så ska det ju inte vara! sa jag.

Nycklarna var glömda, nu var det ilska på personalen (mig) som lägger sopor bland trosorna.

Jag tog med mig alla sopor ut och Tant Confusa gick och la sig.

Så kan det vara i Alzheimers underliga värld!

-Nu ska vi gå ut en stund, sa jag till Tant Nöjd.

-Fy, inte i det här kalla vädret, sa tant Nöjd.

-Vi kan gå ut lite på trappan bara, sa jag.

-Vad envis du är, sa Tant Nöjd, och följde motvilligt med ut på trappan i vårregnet.

-Tänk, när jag var barn, då brydde jag mig inte om väder och vind, jag var ute jämt, sa Tant Nöjd. Vi lekte och hade så skoj, jag kan inte minnas att det regnade och var kallt då jag var barn.

-Antagligen regnade det lika mycket då som nu, sa jag. Är det inte lite tur att jag är så envis ändå? Så att du får komma ut i lite friskt vårregn en stund?

-Jo, det är bra det! Men nu tycker jag att det räcker, regn och kyla är till för barn, för dom minns det ändå inte, hur ruggigt det är, sen när de blivit gamla. 

-Du är lika klok som jag är envis, sa jag. 

Efter en kopp kaffe och lite småprat fortsatte jag vidare.

Farbror Snäll är en liten gubbe som alltdi är glad. Speciellt när han får bjuda på en kopp kaffe och prata bort en stund. Farbror Snäll anförtrodde idag att han fått ragg sist han låg på sjukhus. En tant som var mycket trevlig. Nu pratar de på telefon ett par gånger i veckan. 

-Vad tror du mina barn skulle säga om jag tog färdtjänst dit och hälsade på? Hon är trevlig tycker jag förstår du! sa Farbror Snäll

-Jag tycker inte att du behöver be barnen om lov. Jag tycker du är vuxen nog att bestämma själv vem du vill hälsa på, sa jag.

-Det är för sjutton sant, sa Farbror Snäll. Jag är ju ändå 87 år. Hjälp mig att boka är du snäll?

Sen drack vi kaffe och bestämde oss för att vissa saker är det lättare att be om ursäkt för än att fråga om lov.

Tant Nöjd sov gott när jag kom imorse. Varmt och skönt under täcket med sol som strilade in bakom rullgardinen.

-Godmorgon! sa jag.

-Godmorgon. sa Tant Nöjd

-Idag är det duschdag, sa jag.

-Åh fy, sa Tant Nöjd

Efteråt

-Nu är det dax för frukost, sa jag.

-Ja, vad skönt, jag känner mig som en ny människa! De enda dagrna som frukosten smakar är de jag får duscha på morgonen. Då liksom vaknar man till på ett annat vis. sa Tant Nöjd.

När Tant Nöjd fått pappilotter i håret och kaffe i koppen, kunde jag lämna och åka vidare.

Mr Depp är en ensam man. Stort fint och nybyggt hus.

-Jag trodde jag skulle vara lycklig, säger Mr Depp. -Lycka kan bevisligen inte köpas för pengar. -Varken lycka eller välmående. Här sitter jag, ensam och sjuk, om jag bara fick dö.

Vi tog en kopp kaffe, han åt på en bulle utan aptit. Man får liksom inte det när man bara önskar att få dö. Jag önskar jag kom dig lite närmare Mr Depp, så skulle du få en kram av mig. Det är svårt att ge, när du inte vill ta emot!