-Sätt dig så tar vi en kopp kaffe, sa Tant Dulcis (Dulcis=söt latin)

Tant Dulcis är svårt dement. Har humöret i behåll, men minnet är borta sedan länge!

Arg för att barnen inte höres av. 

-De kan inte ens kosta på sig att ringa, muttrar Tant Dulcis ofta. Att de inte kan bry sig om sin mamma? Klart de har ju sina liv, jag begär inte så mycket. Men de skulle kunna kosta på sig att ringa, det tycker jag, säger tant Duktig bestämt!

Barnen, som själva närmar sig pensionsåldern, är mycket trötta på sin mammas dåliga minne. Att de ringer så gott som varje dag, turas om att besöka henne flera gånger per vecka. Ja det liksom räknas ju inte om man inte minns.....

Vill att vi ska gå dit oftare, inte för att hon behöver hjälp med något. Men om vi är där så ringer hon iaf inte dom. 

Jag kan förstå. Det gör jag faktiskt. Att mamma ringer 20-30 gånger varje dag. Klart att det inte är roligt. Och struntar de i att svara, ringer hon bara ännu värre, för av någon konstig anledning så sviktar inte minnet då, hon minns att de inte svarar....

Demenssjukdomar. Hemska för de drabbade. För mig som personal...mycket intressanta och utmanande. En utmaning i korrekt bemötande och en utmaning för min yrkeskompetens!

-God eftermiddag, hälsade jag glatt till Tant Duktig

-God eftermiddag, härmade hon mig.

Varmt som tusan inne. Inte det minsta fönster på glänt, trots att det är mycket varmare inne än ute.

-Jag mår lite konstigt idag, säger Tant Duktig när jag satt mig brevid henne framför TV:n.

-Usch då, säger jag, tänker att det absolut beror på temperaturen som ligger runt 30 grader i  lägenheten.

-Ja, jag vill nog lägga mig en stund, konstaterar Tant Duktig  . 

-Kan vi inte gå ut på verandan en stund först, undrar jag. Jag vet ju att Tant Duktig ändå inte kommer låta mig göra något av det hushållsarbete det är tänkt att vi ska göra.

Efter en stunds fundering så följer hon med. Vi kikar lite på buskar och blad, jag passar på att lämna öppet in så det blir ett ordentligt korsdrag genom rummen.

Lite frisk luft har piggat upp tanten. Vi smyger in igen och jag får Tant Duktig att dricka lite grann.

-Får jag låna toaletten innan jag går? frågar jag  

-Nej, det vill jag inte, svarar Tant Duktig förvånat.  

Tant Duktig hör ju så illa, jag förstår vad hon tror att jag sagt.

-Nej, jag menar om jag får låna toaletten, säger jag tydligt och pekar på mig själv.

-Jaha, skrattar Tant Duktig.   

Audiens damnum=hörsel skada

En egenskap som är otroligt viktig i mitt yrke är lyhördhet och jag ska ge er ett exempel på detta.

Tant Duktig, bor ensam i en service-lägenhet på landet. En liten mysig tvåa med vackra pelargoner på fönsterbänken och blommande orkideér lite överallt. Broderade dukar och hemvävda linnehanddukar med monogram, styvt manglade med röda ränder. Sådär vackert och gammalt som man kan förvänta sig hos en dam som närmar sig en tresiffrig ålder.

Tant Duktig är van att klara sig själv. Vill helst inte ha någon hjälp alls. 

-Jag har inte bråttom, jag får vara nöjd om sängen blivit bäddad innan jag går till sängs på kvällen, brukar hon säga. 

Meningen är att Tant Duktig ska få hjälp med det vardagliga. Som att bädda, diska, värma mat och sånt. Men, som sagt, Tant duktig är van att klara sig själv. Tycker inte att vi ska göra något alls, hon har ju hela dagen på sig. Även om nu knäna börjar värka och fingrarna bli krokiga. Tant Duktig hör förskräckligt illa. Hon hör nästan inget alls om hon inte har sin speciella hörapparat på sig. Men inte ens då är det säkert att hon uppfattar vad som sägs.   

Om jag nu använder min egenskap lyhördhet med en gnutta förstånd. Inser jag snabbt när Tant Duktig bara gissar vad det rätta svaret på mina ord ska vara.

-Vill du ha hjälp att bädda sängen? frågar jag.

-Ja, det tror jag blir bra, svarar Tant Duktig.

Jag försöker nu tala extra tydligt med mina munrörelser, inser att hon inte hör ett ord, bara gissar.

-Ska jag hjälpa dig bädda sängen?

-Ja, har du fått dem nya? svarar Tant Duktig

Jag undrar vad jag ska svara på det, vad kan hon ha trott att jag sa. Detta börjar likna en gissningslek.   

Jag tar till lite kroppsrörelser också. Pekar mot sovrummet och säger tydligt:

-Bädda sängen?

-Ja, vi säger så, svarar tant Duktig.

Jag kan ju inte bara gå in och bädda Tants säng. Jag måste veta om hon tycker det är okej. Vilket jag starkt misstänker att hon inte tycker.

Jag tar en penna, skriver "Vill du att jag bäddar sängen?"

-Oh nej. Det gör jag själv. Jag måste ha något att pyssla med förstår du! säger Tant Duktig.

-Vem fick du dem av? frågar hon sen.

-Vilka då, skriver jag på pappret.

-Örhängena, frågar hon.

Jaha, det var det hon trodde jag sa.

-Av min son, svarar jag.

-Grattis i efterskott då, säger Tant Duktig.

-Tack snälla rara du, säger jag. Och är otroligt tacksam att jag ännu har min hörsel i behåll och att jag just idag har fått en egen extra födelsedag.