-Nu ska vi gå ut en stund, sa jag till Tant Nöjd.

-Fy, inte i det här kalla vädret, sa tant Nöjd.

-Vi kan gå ut lite på trappan bara, sa jag.

-Vad envis du är, sa Tant Nöjd, och följde motvilligt med ut på trappan i vårregnet.

-Tänk, när jag var barn, då brydde jag mig inte om väder och vind, jag var ute jämt, sa Tant Nöjd. Vi lekte och hade så skoj, jag kan inte minnas att det regnade och var kallt då jag var barn.

-Antagligen regnade det lika mycket då som nu, sa jag. Är det inte lite tur att jag är så envis ändå? Så att du får komma ut i lite friskt vårregn en stund?

-Jo, det är bra det! Men nu tycker jag att det räcker, regn och kyla är till för barn, för dom minns det ändå inte, hur ruggigt det är, sen när de blivit gamla. 

-Du är lika klok som jag är envis, sa jag. 

Efter en kopp kaffe och lite småprat fortsatte jag vidare.