-Sätt dig så tar vi en kopp kaffe, sa Tant Dulcis (Dulcis=söt latin)

Tant Dulcis är svårt dement. Har humöret i behåll, men minnet är borta sedan länge!

Arg för att barnen inte höres av. 

-De kan inte ens kosta på sig att ringa, muttrar Tant Dulcis ofta. Att de inte kan bry sig om sin mamma? Klart de har ju sina liv, jag begär inte så mycket. Men de skulle kunna kosta på sig att ringa, det tycker jag, säger tant Duktig bestämt!

Barnen, som själva närmar sig pensionsåldern, är mycket trötta på sin mammas dåliga minne. Att de ringer så gott som varje dag, turas om att besöka henne flera gånger per vecka. Ja det liksom räknas ju inte om man inte minns.....

Vill att vi ska gå dit oftare, inte för att hon behöver hjälp med något. Men om vi är där så ringer hon iaf inte dom. 

Jag kan förstå. Det gör jag faktiskt. Att mamma ringer 20-30 gånger varje dag. Klart att det inte är roligt. Och struntar de i att svara, ringer hon bara ännu värre, för av någon konstig anledning så sviktar inte minnet då, hon minns att de inte svarar....

Demenssjukdomar. Hemska för de drabbade. För mig som personal...mycket intressanta och utmanande. En utmaning i korrekt bemötande och en utmaning för min yrkeskompetens!

Farbror Grå är en liten grå man. Bor i ett litet torp bland myggor och rävar i skogen. Trädgården har varit pedantiskt skött, med syrénhäck, buskar och rabatter. Vinbärsbuskar och äppelträd. Nu börjar knäna knirra och ögonen flimra, trädgården börjar se mer charmigt vildvuxen ut, snarare än vanskött.     

Farbror Grå, vill egentligen inte ha hjälp med något alls. Han vill ha det gjort på sitt sätt, och den enda som kan göra det ordentligt är just han själv. Även om han allt som oftast gnäller och oroar sig om allt från hängrännor till gräsklippning och snöskottning.

Han vill inte vara någon till besvär. Vill klara sig själv. Blir inte arg om man råkar spilla på blommorna lite vatten ett par gånger i veckan, men gör det som sagt helst själv.

Farbror Grå får hjälp med de trånga stödstrumporna, vi handlar och städar. Vi lyssnar till allt som han inte orkar eller kan göra själv längre, men vi får inte hjälpa.

Ibland känns det tröstlöst!  

-Hur mår du idag? frågar jag.

-Det är hemskt illa förstår du! svarar Farbror Grå

-Oj då. vad har hänt? undrar jag samtidigt som jag undrar om det verkligen har hänt något...

-Ja, det är precis som igår förstår du!

Och som alla andra dagar före det, tänker jag men håller god min och lyssnar vidare på den dagliga svadan om hur hemskt han har det och hur dåligt han mår.   

-Åh så vackert det är när syrenerna blommar, sa jag till Tant Nöjd.

-Jag ser ju inte så bra, sa Tant Nöjd. 

-Du har ju både lila och vita där ute, upplyste jag.

-Jo, jag satte dom där när vi flyttade hit, 1947, då såg jag bra,

sa Tant Nöjd.

-Oj, det var länge sen, många år som gått sen dess, svarade jag.

- Ja tänk! Kan du plocka in lite syrener åt mig?

frågade Tant Nöjd.

-Ja, självklart sa jag, och tog med mig saxen ut.   

Tant Nöjd begravde hela ansiktet i buketten, drog ett par djupa långa andetag.

-Du vet, när man är så här gammal, kan det vara sista gången i livet man får lukta på syrener. Det liksom gäller att göra allt ordentligt när man kan! Nästa vår kanske det är för sent för mig att dofta på syrener, då kanske jag till och med är död.

Tant Nöjd radar upp klokheter från köksstolen. Jag är så tacksam för att få möta alla kloka människor i mitt arbete. 

-God middag, sa jag till Tant Nöjd.

-Ja, God middag, sa Tant Nöjd under filten. 

-Jag mår inget bra idag förstår du, fortsatte hon under filten.

-Vad har hänt då? undrade jag.   

-Inget måste väl ha hänt? Man kan väl få vara trött när man är gammal? svarade Tant Nöjd.

-Jo, det är klart, man tänker inte så när man är yngre, svarade jag.

-Nä, kanske inte, fast du blir väl trött du också, fast du är ung, sa Tant Nöjd.

-Jo, det är klart, jag tänkte i på det heller, sa jag.

-Vad tänker du på då? undrade Tant Nöjd och plirade upp under filtkanten.  

-Ja, jag tänkte vi skulle gå på promenad, sa jag försiktigt.

-Då kan du börja tänka på något annat, för jag ska vila nu.

Sagt och gjort, jag fick tänka om på något annat. Inte ens en kaffeslurk kunde locka upp Tant Nöjd idag. Hon var väl trött helt enkelt.   

-God Morgon, sa jag när jag klev in till Tant Nöjd.

Ingen reaktion.

-God Morgon, sa jag igen, denna gång lite aningens högre.

Ingen reaktion.

Kollar reflexmässigt att täcket rör sig. Jo hon andas.

-God Morgon, återigen lite högre, nu drar jag upp rullgardinen en liten bit.

-OJ, jösses vad är klockan. Vad ska jag ha på mig? Säger Tant Nöjd samtidigt som hon halvt flyger upp ur täcket med håret på ända.

Tant Nöjd, brukar aldrig flyga ur sängen på morgonen, jag måste ju undra vad som står på!   

-Vad menar du? Har du sovit gott? tänker att hon kanske är kvar i drömmens land.

-Jag ska ju åka bort, men visst ja, kläderna hänger ju där, nu är det bråttom, säger Tant Nöjd, yrvaken men med en annalkande panik.

-Ja, vad fina kläder du valt, vart ska du åka?

-Konfirmation, nu måste jag tvätta mig. Redan på väg ut i badrummet.

Tänker att gamla tanter borde gå på konfirmation oftare, det verkar pigga upp!   

Så när Tant är påklädd och sitter vid frukostbordet, vill hon inte ha gröten, bara kaffe. Fast nej, inget kaffe, det blir man bara kissnödig av.

-Nä, jag sitter här och väntar nu, säger hon bestämt.

-Men när kommer de och hämtar dig då?

-Klockan 11, är jag helt färdig nu? Duger jag så här? Har du varit i den kyrkan, är den stor? undrar Tant Nöjd.

-Nja, säger jag, kanske det vore bra med lite frukost ändå? Klockan är ju bara fem över åtta. Svårt att hinna med alla frågor hon ställer.

Jag kokar gröten, vi tar en kopp kaffe, men tant är sprallig i bena, kan knappt sitta still. Vill helst gå ut i hallen och ta på kappan redan nu.

Varför konfimeras vi inte varje söndag? Tänk så mycket spritter i bena det skulle bli på alla tanter!   

Städat och fint. Smulorna på mattan låg nu i tryggt förvar i dammsugarens innanmäte. Moppen hängde på tork och besöket fick avslutas med en kopp kaffe i solen på balkongen. Inte för att jag hade tid alls, men ibland får man ta lite av sin egna rast för att hinna ge det "lilla extra" som vi kallar det.

Tog på mig skorna för att hinna iväg till nästa. Tant Dulcis följde med till dörren för att säga adjö.

Just som jag hör låset vridas om på andra sidan dörren, vrids det tillbaka igen och dörren öppnas.

-Jo, just det. Sa jag att jag ska till doktorn imorn? säger Tant Dulcis

-Jaha, svarar jag. Tänker att det var ju dumt, ingen kommer hinna följa med och dessutom ska ju Tant Dulcis till Dagcenter.

-Ja, vi brukar åka vid nio, jag får till och med kaffe och mat där. Så jag är inte hemma förrän vid tretiden, säger Tant Dulcis glad och obekymrad.

-Ja, just det, så brukar det ju vara, svarar jag. Lättad över att det är Alzheimer som spökar igen. 

-Vi ses imorgon vid nio-tiden, säger jag.

-Ja, vi ses, säger Tant Dulcis.

Audiens damnum=hörsel skada

En egenskap som är otroligt viktig i mitt yrke är lyhördhet och jag ska ge er ett exempel på detta.

Tant Duktig, bor ensam i en service-lägenhet på landet. En liten mysig tvåa med vackra pelargoner på fönsterbänken och blommande orkideér lite överallt. Broderade dukar och hemvävda linnehanddukar med monogram, styvt manglade med röda ränder. Sådär vackert och gammalt som man kan förvänta sig hos en dam som närmar sig en tresiffrig ålder.

Tant Duktig är van att klara sig själv. Vill helst inte ha någon hjälp alls. 

-Jag har inte bråttom, jag får vara nöjd om sängen blivit bäddad innan jag går till sängs på kvällen, brukar hon säga. 

Meningen är att Tant Duktig ska få hjälp med det vardagliga. Som att bädda, diska, värma mat och sånt. Men, som sagt, Tant duktig är van att klara sig själv. Tycker inte att vi ska göra något alls, hon har ju hela dagen på sig. Även om nu knäna börjar värka och fingrarna bli krokiga. Tant Duktig hör förskräckligt illa. Hon hör nästan inget alls om hon inte har sin speciella hörapparat på sig. Men inte ens då är det säkert att hon uppfattar vad som sägs.   

Om jag nu använder min egenskap lyhördhet med en gnutta förstånd. Inser jag snabbt när Tant Duktig bara gissar vad det rätta svaret på mina ord ska vara.

-Vill du ha hjälp att bädda sängen? frågar jag.

-Ja, det tror jag blir bra, svarar Tant Duktig.

Jag försöker nu tala extra tydligt med mina munrörelser, inser att hon inte hör ett ord, bara gissar.

-Ska jag hjälpa dig bädda sängen?

-Ja, har du fått dem nya? svarar Tant Duktig

Jag undrar vad jag ska svara på det, vad kan hon ha trott att jag sa. Detta börjar likna en gissningslek.   

Jag tar till lite kroppsrörelser också. Pekar mot sovrummet och säger tydligt:

-Bädda sängen?

-Ja, vi säger så, svarar tant Duktig.

Jag kan ju inte bara gå in och bädda Tants säng. Jag måste veta om hon tycker det är okej. Vilket jag starkt misstänker att hon inte tycker.

Jag tar en penna, skriver "Vill du att jag bäddar sängen?"

-Oh nej. Det gör jag själv. Jag måste ha något att pyssla med förstår du! säger Tant Duktig.

-Vem fick du dem av? frågar hon sen.

-Vilka då, skriver jag på pappret.

-Örhängena, frågar hon.

Jaha, det var det hon trodde jag sa.

-Av min son, svarar jag.

-Grattis i efterskott då, säger Tant Duktig.

-Tack snälla rara du, säger jag. Och är otroligt tacksam att jag ännu har min hörsel i behåll och att jag just idag har fått en egen extra födelsedag.   

Ledig helg, ger en historia från länge sen istället!

Tant Confusa oroade sig för nycklarna som var borta. Vad jag inte visste, var att de "alltid" var borta i Tant Confusas värld. tant Confusa gömde det mesta och glömde alltid vart. Personalen "gömde" nycklarna åt Tant Confusa, för att ha en chans att veta vart de kunde vara någonstans, när de behövdes som bäst.

Hur som helst, jag och Tant Confusa gav oss ut på nyckeljakt i lägenheten i sena kvällen.

Vi började i sovrummet, i byrån. I Tant Confusas byrå fanns sopor blandat med spetsiga underbyxor och annat krims och krams. Tomma mjölkpaket, bananskal och svarta BH:ar. 

-OJ, sa jag. Vi kanske behöver en soppåse.

-Ja verkligen, sa Tant Confusa, jag hämtar en.

Jag började plocka i lådorna, i jakt på sopor. Tant Confusa återvänder med påsen. Utbrister:

-Vad gör du? Lägger du sopor i min byrå?

-Oj, gör jag? Så ska det ju inte vara! sa jag.

Nycklarna var glömda, nu var det ilska på personalen (mig) som lägger sopor bland trosorna.

Jag tog med mig alla sopor ut och Tant Confusa gick och la sig.

Så kan det vara i Alzheimers underliga värld!