-Sätt dig så tar vi en kopp kaffe, sa Tant Dulcis (Dulcis=söt latin)

Tant Dulcis är svårt dement. Har humöret i behåll, men minnet är borta sedan länge!

Arg för att barnen inte höres av. 

-De kan inte ens kosta på sig att ringa, muttrar Tant Dulcis ofta. Att de inte kan bry sig om sin mamma? Klart de har ju sina liv, jag begär inte så mycket. Men de skulle kunna kosta på sig att ringa, det tycker jag, säger tant Duktig bestämt!

Barnen, som själva närmar sig pensionsåldern, är mycket trötta på sin mammas dåliga minne. Att de ringer så gott som varje dag, turas om att besöka henne flera gånger per vecka. Ja det liksom räknas ju inte om man inte minns.....

Vill att vi ska gå dit oftare, inte för att hon behöver hjälp med något. Men om vi är där så ringer hon iaf inte dom. 

Jag kan förstå. Det gör jag faktiskt. Att mamma ringer 20-30 gånger varje dag. Klart att det inte är roligt. Och struntar de i att svara, ringer hon bara ännu värre, för av någon konstig anledning så sviktar inte minnet då, hon minns att de inte svarar....

Demenssjukdomar. Hemska för de drabbade. För mig som personal...mycket intressanta och utmanande. En utmaning i korrekt bemötande och en utmaning för min yrkeskompetens!

Farbror Grå vill ha frukost. Havregrynsgröt med lingonsylt. Smörgås och kall mjölk. Ibland är jobbet lite enformigt och lika, man vet innan man öppnar dörren exakt vad som ska göras. Man vet vilka repliker som ska utbytas innan man går ut igen.

Just denna dag, i morgondaggen. På vägen till Farbror Grå's postlåda där morgontidningen ligger. Lyste det lite rött från dikeskanten.

Tänk att Farbror Grå sken upp en aningens när jag kom in. Vi bröt mönstret en aningen.

Ett endaste grässtrå fyllt med röda, söta smultron. 

-Man behöver ingen gröt när man får magen full med sommar, sa Farbror Grå och fnittrade till litegranna.

Dagens goda gärning var utförd innan klockan hunnit slå nio. 

-God eftermiddag, hälsade jag glatt till Tant Duktig

-God eftermiddag, härmade hon mig.

Varmt som tusan inne. Inte det minsta fönster på glänt, trots att det är mycket varmare inne än ute.

-Jag mår lite konstigt idag, säger Tant Duktig när jag satt mig brevid henne framför TV:n.

-Usch då, säger jag, tänker att det absolut beror på temperaturen som ligger runt 30 grader i  lägenheten.

-Ja, jag vill nog lägga mig en stund, konstaterar Tant Duktig  . 

-Kan vi inte gå ut på verandan en stund först, undrar jag. Jag vet ju att Tant Duktig ändå inte kommer låta mig göra något av det hushållsarbete det är tänkt att vi ska göra.

Efter en stunds fundering så följer hon med. Vi kikar lite på buskar och blad, jag passar på att lämna öppet in så det blir ett ordentligt korsdrag genom rummen.

Lite frisk luft har piggat upp tanten. Vi smyger in igen och jag får Tant Duktig att dricka lite grann.

-Får jag låna toaletten innan jag går? frågar jag  

-Nej, det vill jag inte, svarar Tant Duktig förvånat.  

Tant Duktig hör ju så illa, jag förstår vad hon tror att jag sagt.

-Nej, jag menar om jag får låna toaletten, säger jag tydligt och pekar på mig själv.

-Jaha, skrattar Tant Duktig.   

Farbror Snäll. Den lilla gubben som allt som oftast är nöjd och glad. Pratar helst bort en stund över en kopp kaffe.

-Idag har jag med mig bulle till fikat, sa jag då jag kommit in i stugan. Jag hade lovat det förut men glömt bort det. 

-Inte ska väl du ha bullar med dig? säger Farbror Snäll och skrattar. Fast det är tur det för jag har slut på fikat här hemma, fnissar han sen.

-Ja, jag vill gärna bjuda tillbaka, du har alltid fikat klart när jag kommer. Idag tycker jag att det är min tur, sa jag.

Vi mumsar på bulle från macken, det enda stället som går snabbt nog att handla på när man ska ut och iväg på morgonkvisten.

Efter en stund berättar han:

-Jo "hon" (kollega som gick i pension för 10år sen) du vet, "hon" hade med sig en tårtbit en gång. Då var det som fest må du tro.

Jag tänkte då i mitt stilla sinne. Kan det vara så att jag och "hon" är de enda som haft med sig fika till Farbror Snäll? "Hon" som slutade för mer än tio år sen. Vänta nu? Hur många kakor har det inte slunkit ner i hemtjänstmagarna, som han bjudit på? Jag hoppas att dt inte är så! Och det var inte sista gången jag hade med mig fika till Farbror Snäll! 

Farbror Grå är en liten grå man. Bor i ett litet torp bland myggor och rävar i skogen. Trädgården har varit pedantiskt skött, med syrénhäck, buskar och rabatter. Vinbärsbuskar och äppelträd. Nu börjar knäna knirra och ögonen flimra, trädgården börjar se mer charmigt vildvuxen ut, snarare än vanskött.     

Farbror Grå, vill egentligen inte ha hjälp med något alls. Han vill ha det gjort på sitt sätt, och den enda som kan göra det ordentligt är just han själv. Även om han allt som oftast gnäller och oroar sig om allt från hängrännor till gräsklippning och snöskottning.

Han vill inte vara någon till besvär. Vill klara sig själv. Blir inte arg om man råkar spilla på blommorna lite vatten ett par gånger i veckan, men gör det som sagt helst själv.

Farbror Grå får hjälp med de trånga stödstrumporna, vi handlar och städar. Vi lyssnar till allt som han inte orkar eller kan göra själv längre, men vi får inte hjälpa.

Ibland känns det tröstlöst!  

-Hur mår du idag? frågar jag.

-Det är hemskt illa förstår du! svarar Farbror Grå

-Oj då. vad har hänt? undrar jag samtidigt som jag undrar om det verkligen har hänt något...

-Ja, det är precis som igår förstår du!

Och som alla andra dagar före det, tänker jag men håller god min och lyssnar vidare på den dagliga svadan om hur hemskt han har det och hur dåligt han mår.   

-Åh så vackert det är när syrenerna blommar, sa jag till Tant Nöjd.

-Jag ser ju inte så bra, sa Tant Nöjd. 

-Du har ju både lila och vita där ute, upplyste jag.

-Jo, jag satte dom där när vi flyttade hit, 1947, då såg jag bra,

sa Tant Nöjd.

-Oj, det var länge sen, många år som gått sen dess, svarade jag.

- Ja tänk! Kan du plocka in lite syrener åt mig?

frågade Tant Nöjd.

-Ja, självklart sa jag, och tog med mig saxen ut.   

Tant Nöjd begravde hela ansiktet i buketten, drog ett par djupa långa andetag.

-Du vet, när man är så här gammal, kan det vara sista gången i livet man får lukta på syrener. Det liksom gäller att göra allt ordentligt när man kan! Nästa vår kanske det är för sent för mig att dofta på syrener, då kanske jag till och med är död.

Tant Nöjd radar upp klokheter från köksstolen. Jag är så tacksam för att få möta alla kloka människor i mitt arbete. 

-God middag, sa jag till Tant Nöjd.

-Ja, God middag, sa Tant Nöjd under filten. 

-Jag mår inget bra idag förstår du, fortsatte hon under filten.

-Vad har hänt då? undrade jag.   

-Inget måste väl ha hänt? Man kan väl få vara trött när man är gammal? svarade Tant Nöjd.

-Jo, det är klart, man tänker inte så när man är yngre, svarade jag.

-Nä, kanske inte, fast du blir väl trött du också, fast du är ung, sa Tant Nöjd.

-Jo, det är klart, jag tänkte i på det heller, sa jag.

-Vad tänker du på då? undrade Tant Nöjd och plirade upp under filtkanten.  

-Ja, jag tänkte vi skulle gå på promenad, sa jag försiktigt.

-Då kan du börja tänka på något annat, för jag ska vila nu.

Sagt och gjort, jag fick tänka om på något annat. Inte ens en kaffeslurk kunde locka upp Tant Nöjd idag. Hon var väl trött helt enkelt.   

-Vafan gör du här nu? Klockan elva ska ni komma! Klockan är ju bara tjugo över tio!! ropar han från soffan när jag stiger in. 

-Ja, va gör jag här nu, säger jag glatt och kliver på in.  

-Jag kan väl inte ät nu redan, fattar du väl? säger Herr Argsint högljutt.

-Nej, det är klart du inte kan, säger jag fortfarande med ett leende.

-Hjälp mig med den här skiten, den funkar ju inte, säger Herr Argsint och pekar på datorn som står på bordet.   

-Javisst, jag kan prova, säger jag. Ovetandes om att han skaffat dator sen jag var där sist.

-jag kommer inte in på spraydate, jag har aldrig sagt att jag inte vill vara med i internet, fortsätter Herr Argsint i en arg och högljudd ton.

Jag kopplar upp honom mot nätet igen. Det mobila bredbandet hade kopplat ner, loggar in honom på spraydate. 

-Men va fan, jag kan ju inte skriva att jag är 76 år, vem faan vill ha en gammal gubbe som är 76 år? Äsch, skriv att jag är 63, säger han och plirar lite brevid mig på soffkanten.

Jag hjälper honom börja fylla i den personliga informationen.

-Jag vill ha pannkakor idag, säger han vresigt.

-Absolut, säger jag och går till köket.

Hör honom svara på frågorna om den "personliga informationen" på sajten. 

-Svart hår? Visst har jag svart hår? Intresserad av dating, ja va fan trodde dom annars? Hörrudu? Är jag pensionär?

-ja, det är du väl?   

-Jo det är jag väl.

Pannkakorna är klara. Herr Argsint stänger ner locket på datorn. 

-Hoppas jag får någon date snart, säger han.

-Ja, kanske det finns någon som nappar, säger jag.

Jag lämnar jag Herr Argsint. Han mumsar gott på pannkakor och väntar på att få gå på date!