Farbror Grå är en liten grå man. Bor i ett litet torp bland myggor och rävar i skogen. Trädgården har varit pedantiskt skött, med syrénhäck, buskar och rabatter. Vinbärsbuskar och äppelträd. Nu börjar knäna knirra och ögonen flimra, trädgården börjar se mer charmigt vildvuxen ut, snarare än vanskött.     

Farbror Grå, vill egentligen inte ha hjälp med något alls. Han vill ha det gjort på sitt sätt, och den enda som kan göra det ordentligt är just han själv. Även om han allt som oftast gnäller och oroar sig om allt från hängrännor till gräsklippning och snöskottning.

Han vill inte vara någon till besvär. Vill klara sig själv. Blir inte arg om man råkar spilla på blommorna lite vatten ett par gånger i veckan, men gör det som sagt helst själv.

Farbror Grå får hjälp med de trånga stödstrumporna, vi handlar och städar. Vi lyssnar till allt som han inte orkar eller kan göra själv längre, men vi får inte hjälpa.

Ibland känns det tröstlöst!  

-Hur mår du idag? frågar jag.

-Det är hemskt illa förstår du! svarar Farbror Grå

-Oj då. vad har hänt? undrar jag samtidigt som jag undrar om det verkligen har hänt något...

-Ja, det är precis som igår förstår du!

Och som alla andra dagar före det, tänker jag men håller god min och lyssnar vidare på den dagliga svadan om hur hemskt han har det och hur dåligt han mår.   

Ledig helg igen! Ganska skönt faktiskt. Veckan som gått har varit fylld av arbete. Både inne och ute. Scheman och planering som ska struktureras om. Kunder som blir glömda och många i personalen som är stressade och irriterade. 

Arbetsbelastningen går i vågor. Man tror att det är lugnt ett tag för att det sen ska smälla till och bli galet mycket. Människor som man tror kommer flytta in på boende kommer helt plötsligt hem och är beviljade så mycket mera hjälp än vad vi har personal till att utföra. 

Någonstans mitt i denna kaotiska tillvaro gäller det att hålla huvudet kallt. Lugna sina kollegor, ingjuta hopp om att vi faktiskt kommer att klara detta också. Även om det ser nattsvart ut just nu. Det är som trolleri, på något konstigt sätt så ordnar det sig. Hemtjänstpersonal är experter på problemlösning, vänder avigan utåt för att få ut det bästa till varje kund. Finns ingen förklaring, det bara är så.

Jobbar du också inom vård? Hur har ni det hos er? Finns det speciella önskemål om ämnen jag ska skriva om? 

Kommentera gärna, så håller vi bloggen öppen för disskusioner. Tänk på er sekretess, vissa saker bara kan vi inte ta upp i detta forum. 

Välkomna!

-Åh så vackert det är när syrenerna blommar, sa jag till Tant Nöjd.

-Jag ser ju inte så bra, sa Tant Nöjd. 

-Du har ju både lila och vita där ute, upplyste jag.

-Jo, jag satte dom där när vi flyttade hit, 1947, då såg jag bra,

sa Tant Nöjd.

-Oj, det var länge sen, många år som gått sen dess, svarade jag.

- Ja tänk! Kan du plocka in lite syrener åt mig?

frågade Tant Nöjd.

-Ja, självklart sa jag, och tog med mig saxen ut.   

Tant Nöjd begravde hela ansiktet i buketten, drog ett par djupa långa andetag.

-Du vet, när man är så här gammal, kan det vara sista gången i livet man får lukta på syrener. Det liksom gäller att göra allt ordentligt när man kan! Nästa vår kanske det är för sent för mig att dofta på syrener, då kanske jag till och med är död.

Tant Nöjd radar upp klokheter från köksstolen. Jag är så tacksam för att få möta alla kloka människor i mitt arbete. 

-God middag, sa jag till Tant Nöjd.

-Ja, God middag, sa Tant Nöjd under filten. 

-Jag mår inget bra idag förstår du, fortsatte hon under filten.

-Vad har hänt då? undrade jag.   

-Inget måste väl ha hänt? Man kan väl få vara trött när man är gammal? svarade Tant Nöjd.

-Jo, det är klart, man tänker inte så när man är yngre, svarade jag.

-Nä, kanske inte, fast du blir väl trött du också, fast du är ung, sa Tant Nöjd.

-Jo, det är klart, jag tänkte i på det heller, sa jag.

-Vad tänker du på då? undrade Tant Nöjd och plirade upp under filtkanten.  

-Ja, jag tänkte vi skulle gå på promenad, sa jag försiktigt.

-Då kan du börja tänka på något annat, för jag ska vila nu.

Sagt och gjort, jag fick tänka om på något annat. Inte ens en kaffeslurk kunde locka upp Tant Nöjd idag. Hon var väl trött helt enkelt.   

-Vafan gör du här nu? Klockan elva ska ni komma! Klockan är ju bara tjugo över tio!! ropar han från soffan när jag stiger in. 

-Ja, va gör jag här nu, säger jag glatt och kliver på in.  

-Jag kan väl inte ät nu redan, fattar du väl? säger Herr Argsint högljutt.

-Nej, det är klart du inte kan, säger jag fortfarande med ett leende.

-Hjälp mig med den här skiten, den funkar ju inte, säger Herr Argsint och pekar på datorn som står på bordet.   

-Javisst, jag kan prova, säger jag. Ovetandes om att han skaffat dator sen jag var där sist.

-jag kommer inte in på spraydate, jag har aldrig sagt att jag inte vill vara med i internet, fortsätter Herr Argsint i en arg och högljudd ton.

Jag kopplar upp honom mot nätet igen. Det mobila bredbandet hade kopplat ner, loggar in honom på spraydate. 

-Men va fan, jag kan ju inte skriva att jag är 76 år, vem faan vill ha en gammal gubbe som är 76 år? Äsch, skriv att jag är 63, säger han och plirar lite brevid mig på soffkanten.

Jag hjälper honom börja fylla i den personliga informationen.

-Jag vill ha pannkakor idag, säger han vresigt.

-Absolut, säger jag och går till köket.

Hör honom svara på frågorna om den "personliga informationen" på sajten. 

-Svart hår? Visst har jag svart hår? Intresserad av dating, ja va fan trodde dom annars? Hörrudu? Är jag pensionär?

-ja, det är du väl?   

-Jo det är jag väl.

Pannkakorna är klara. Herr Argsint stänger ner locket på datorn. 

-Hoppas jag får någon date snart, säger han.

-Ja, kanske det finns någon som nappar, säger jag.

Jag lämnar jag Herr Argsint. Han mumsar gott på pannkakor och väntar på att få gå på date!   

-God Morgon, sa jag när jag klev in till Tant Nöjd.

Ingen reaktion.

-God Morgon, sa jag igen, denna gång lite aningens högre.

Ingen reaktion.

Kollar reflexmässigt att täcket rör sig. Jo hon andas.

-God Morgon, återigen lite högre, nu drar jag upp rullgardinen en liten bit.

-OJ, jösses vad är klockan. Vad ska jag ha på mig? Säger Tant Nöjd samtidigt som hon halvt flyger upp ur täcket med håret på ända.

Tant Nöjd, brukar aldrig flyga ur sängen på morgonen, jag måste ju undra vad som står på!   

-Vad menar du? Har du sovit gott? tänker att hon kanske är kvar i drömmens land.

-Jag ska ju åka bort, men visst ja, kläderna hänger ju där, nu är det bråttom, säger Tant Nöjd, yrvaken men med en annalkande panik.

-Ja, vad fina kläder du valt, vart ska du åka?

-Konfirmation, nu måste jag tvätta mig. Redan på väg ut i badrummet.

Tänker att gamla tanter borde gå på konfirmation oftare, det verkar pigga upp!   

Så när Tant är påklädd och sitter vid frukostbordet, vill hon inte ha gröten, bara kaffe. Fast nej, inget kaffe, det blir man bara kissnödig av.

-Nä, jag sitter här och väntar nu, säger hon bestämt.

-Men när kommer de och hämtar dig då?

-Klockan 11, är jag helt färdig nu? Duger jag så här? Har du varit i den kyrkan, är den stor? undrar Tant Nöjd.

-Nja, säger jag, kanske det vore bra med lite frukost ändå? Klockan är ju bara fem över åtta. Svårt att hinna med alla frågor hon ställer.

Jag kokar gröten, vi tar en kopp kaffe, men tant är sprallig i bena, kan knappt sitta still. Vill helst gå ut i hallen och ta på kappan redan nu.

Varför konfimeras vi inte varje söndag? Tänk så mycket spritter i bena det skulle bli på alla tanter!   

Städat och fint. Smulorna på mattan låg nu i tryggt förvar i dammsugarens innanmäte. Moppen hängde på tork och besöket fick avslutas med en kopp kaffe i solen på balkongen. Inte för att jag hade tid alls, men ibland får man ta lite av sin egna rast för att hinna ge det "lilla extra" som vi kallar det.

Tog på mig skorna för att hinna iväg till nästa. Tant Dulcis följde med till dörren för att säga adjö.

Just som jag hör låset vridas om på andra sidan dörren, vrids det tillbaka igen och dörren öppnas.

-Jo, just det. Sa jag att jag ska till doktorn imorn? säger Tant Dulcis

-Jaha, svarar jag. Tänker att det var ju dumt, ingen kommer hinna följa med och dessutom ska ju Tant Dulcis till Dagcenter.

-Ja, vi brukar åka vid nio, jag får till och med kaffe och mat där. Så jag är inte hemma förrän vid tretiden, säger Tant Dulcis glad och obekymrad.

-Ja, just det, så brukar det ju vara, svarar jag. Lättad över att det är Alzheimer som spökar igen. 

-Vi ses imorgon vid nio-tiden, säger jag.

-Ja, vi ses, säger Tant Dulcis.

Audiens damnum=hörsel skada

En egenskap som är otroligt viktig i mitt yrke är lyhördhet och jag ska ge er ett exempel på detta.

Tant Duktig, bor ensam i en service-lägenhet på landet. En liten mysig tvåa med vackra pelargoner på fönsterbänken och blommande orkideér lite överallt. Broderade dukar och hemvävda linnehanddukar med monogram, styvt manglade med röda ränder. Sådär vackert och gammalt som man kan förvänta sig hos en dam som närmar sig en tresiffrig ålder.

Tant Duktig är van att klara sig själv. Vill helst inte ha någon hjälp alls. 

-Jag har inte bråttom, jag får vara nöjd om sängen blivit bäddad innan jag går till sängs på kvällen, brukar hon säga. 

Meningen är att Tant Duktig ska få hjälp med det vardagliga. Som att bädda, diska, värma mat och sånt. Men, som sagt, Tant duktig är van att klara sig själv. Tycker inte att vi ska göra något alls, hon har ju hela dagen på sig. Även om nu knäna börjar värka och fingrarna bli krokiga. Tant Duktig hör förskräckligt illa. Hon hör nästan inget alls om hon inte har sin speciella hörapparat på sig. Men inte ens då är det säkert att hon uppfattar vad som sägs.   

Om jag nu använder min egenskap lyhördhet med en gnutta förstånd. Inser jag snabbt när Tant Duktig bara gissar vad det rätta svaret på mina ord ska vara.

-Vill du ha hjälp att bädda sängen? frågar jag.

-Ja, det tror jag blir bra, svarar Tant Duktig.

Jag försöker nu tala extra tydligt med mina munrörelser, inser att hon inte hör ett ord, bara gissar.

-Ska jag hjälpa dig bädda sängen?

-Ja, har du fått dem nya? svarar Tant Duktig

Jag undrar vad jag ska svara på det, vad kan hon ha trott att jag sa. Detta börjar likna en gissningslek.   

Jag tar till lite kroppsrörelser också. Pekar mot sovrummet och säger tydligt:

-Bädda sängen?

-Ja, vi säger så, svarar tant Duktig.

Jag kan ju inte bara gå in och bädda Tants säng. Jag måste veta om hon tycker det är okej. Vilket jag starkt misstänker att hon inte tycker.

Jag tar en penna, skriver "Vill du att jag bäddar sängen?"

-Oh nej. Det gör jag själv. Jag måste ha något att pyssla med förstår du! säger Tant Duktig.

-Vem fick du dem av? frågar hon sen.

-Vilka då, skriver jag på pappret.

-Örhängena, frågar hon.

Jaha, det var det hon trodde jag sa.

-Av min son, svarar jag.

-Grattis i efterskott då, säger Tant Duktig.

-Tack snälla rara du, säger jag. Och är otroligt tacksam att jag ännu har min hörsel i behåll och att jag just idag har fått en egen extra födelsedag.